Det här är ingen rolig blogg. Det här är en psykiskt misshandlad kvinnas berättelse.
Jag är en helt vanlig tjej som levt ett helt vanligt liv. Tills jag träffade honom. Han var mitt livs kärlek men kom att bli den jag hatar mest. Jag är fast hos honom. Han har tagit mitt självförtroende och fått mig att decimeras till en obetydlig liten fläck. Därför kommer jag inte loss.
Vi har två barn, underbara, aktiva och lekfulla barn. Enligt honom är de onormala och det är naturligtvis mitt fel. Jag har inte uppfostrat dem väl. Att de ibland reagerar på hans beteende med trots kan han inte alls förstå. Han gör inget fel. Det är jag som är ful, fet, lat, slapp och en dålig mamma. Ändå sköter jag allt (och jag menar allt!) och när jag försöker vara objektiv så tycker jag nog att jag gör det väldigt väl.
När jag säger att jag vill flytta ifrån honom så svarar han med hot. Han ska ljuga för alla. Att jag slår barnen. Att jag missköter dem. Att jag aldrig lagar någon mat till dem. Etc. Etc. Därför vågar jag inget annat än att stanna. Trots att allt är lögn. Och trots att ingen förmodligen skulle tro honom. För tänk om de gör det…
Jag vill inte mera. Jag önskar ofta att han träffar någon annan att plåga. Som han faller passionerat för så att han frivilligt släpper mig. Jag vill bli lycklig. Jag vill leva ett vanligt Svenssonliv, fast ensam med mina barn. Är det verkligen för mycket begärt?
Kramar, Elle
