Stick härifrån, jävla idiot!

Hittade ett gammal kuvert som jag antecknat på vad S. sagt. Minns inte situationen riktigt eller när det var, men vet att han säger detta till A. (7 år);
- "Stick härifrån, jävla idiot. Stick! Stick! Dra åt helvete!"
- "Vi ska åka till ett sjukhus och lämna in dig där. Slänga bort nyckeln. F-n va skönt. Jävla idiot! Vi vill inte prata med dig!"

Vad ska man säga? Mitt hjärta blöder...

Elle

Fri som en fågel ända till kvällningen...

Idag är S. som sagt var kvar på jobbet. Han kommer nog inte förrän någon gång i eftermiddag eftersom han jobbat halva natten och sover kvar på jobbet. Det innebär en liten respit för mig...

Barnen vaknar vid 7-tiden men jag ligger och drar mig lite medan barnen leker på sina rum. Sedan äter vi frukost och barnens kompisar droppar in. De går ut och leker. Jag börjar röja lite och lägger in en tvätt. Lägger ihop tårtan som den inte blev någon tid till igår. Barnens kompisars mamma ringer och säger att hon fixar lunchen. Skönt att slippa laga mat nån gång. Jag åker istället ut till "byn" för att titta på graven (min ena morbror dog för två veckor sedan) och för att hämta hem vår ena utegrupp som är på gården (där min andra morbror bor). Fotograferar en del, både vid graven, på vägen och vid gården. Väl tillbaka igen bjuder jag barnen på tårta och fortsätter röjningen. Förbereder kvällsmaten; korv, mos och ärtor. Fyra hungriga barn kommer hit och äter. Sedan är det läggdags för barnen, och jag skickar hem de två som inte är mina. Innan barnen kommer i säng dyker S. upp. Klockan är nu 20.20.

"Klockan är nio. Misär" (underförstått: klockan är jättemycket och barnen borde ligga för länge sedan. Nu när jag kommer hem vill jag ha lugn och ro, titta på tv och slippa dem)

"Nu gör du väl iordning efter dig när du dragit fram allting (dammsugaren står framme eftersom jag ska dammsuga i tvättstugan också innan jag är klar). Vad gör du hemma hela dagarna? Du kan inte hålla iordning i ett hem i alla fall. Ser du inget framför dig? Är du blind? Det är för faan köttfärs som ligger framme på bänken"

Jag svarar: Jo, jag vet, det ligger uppe för att tina.

"Det kunde du väl tagit fram klockan sju i morses. Måste allting hända på kvällen? Du är inte frisk helt enkelt". (??? Fattar inte riktigt logiken här?)

Jag säger till barnen att nu är det dags att lägga sig.

"Nu har mamma vaknat!" (underförstått; äntligen, barnen borde lagt sig för länge sedan)

Jag säger till barnen att de ska plocka ihop sina saker och ta med dem upp till sina rum.

"Vad ska mamma göra då? Kläder överallt (det ligger ett par jeans och en tröja slängda på golvet sen A. tog av sig och bytte till pyjamas. Jag/vi hade inte hunnit plocka upp det). Men det är väl så ett hem ska se ut".

Barnen trilskas och vill inte gå upp för att lägga sig.

"Vad gör du? Vad gör du? Ingenting gör du på en hel dag" (underförstått: jag har varit borta sen i går eftermiddag och du har ingenting gjort).

Här brister mitt tålamod och jag säger att jag hållt på hela dagen med barnen och att plocka/städa.

"Det syns inte".

Nu ignorerar jag S. Går med barnen upp och nattar dem och går sedan ner för att fixa det sista nere i tvättstugan. Sedan går jag upp på övervåningen igen och grejar lite innan jag lägger mig.

Ännu en dag i mitt liv till ända...

Elle

En vanlig dag...

Tänkte försöka skriva ner hur vanliga dagar hemma hos oss ser ut. Vad som sägs och vad som sker, med början idag... Jag ska försöka anteckna (för att sedan kunna skriva ner här) vad som händer och vad S. säger. Tyvärr tror jag att det är svårt att få med alla dumheter som sägs och görs eftersom det inte sägs något annat här hemma. Jag har också jättesvårt att komma ihåg vad han säger och gör eftersom det liksom blir blackout inom mig vid de här bråken/det här tjafset. Det är också svårt att återge tonfall, rynkade pannor, elaka ögonkast osv. Jag ser också att S. märker att jag pysslar med något när jag antecknar vad han säger. Han kommer därför liksom av sig emellanåt. Blir faktiskt lite lugnare och "snällare". Därför kanske det vid en första anblick ser rätt harmlöst ut, det som sägs här.

Barnen är uppe tidigt, nånstans mellan 06.00 och 06.30. Det blir bråk mellan barnen och de hamnar i vår säng där de skriker, sparkas och bråkar.

Det här är vad S. säger till barnen och till mig (med barnen närvarande). Det kursiva inom parantes är mina kommentarer;

"Hopplöst - en hel sommar framför oss. Så här ska jag aldrig planera igen (S. ledig stor del av sommaren - föräldraledighet och semester). Va' på fritids för faan, åtta timmar om da'n!"

"Plocka bort honom (A., 7 år, skriker och säger att vi är dumma). Han säger idiotsaker hela tiden. Jävla idiot!"

"Måste ni klänga som apor. Det har blivit nåt fel på vägen (underförstått: fel på barnen). Fy faan!"

"Då får vi köra iväg dig (A.) till ett sjukhus så du får bo där i sommar. Hej då! Det slutar ändå bara i katastrof. En sjuåring! (skriker) (S. smäller till A.)".

"Han får va' på fritids, A.. Jag klarar inte av honom!"

"Det här funkar ju inte. Nu drar jag!"

"Klipp håret för jag ser inte ansiktet snart (A. har ganska långt hår, men är välklippt, bara några veckor sedan han klippte sig. S. gillar inte frisyren). Ingen annan i området ser ut som honom. Nä, jag får dra!".

"Du måste klippa A. Så han ser ut. Fattar inte när det är så enkelt. Alla mammor... (underförstått: andra mammor fattar när barnen måste klippas)(det är alltså S. åsikt att A. behöver klippas och då är det förstås lag...)"

"En hel sommar du vet (som S. ska vara hemma med barnen som inte går på dagis/fritids - något som andra föräldrar skulle älska och försöker ordna om det är möjligt). Det är ju sjukt!"

Och borta är han. Klockan är ca 07.45 och han ger sig iväg för att slippa sina barn. Han kommer emellertid tillbaka ca kl. 09.30. Kliver in genom dörren och börjar tjafsa direkt. Han tjafsar om att vi inte ätit frukost ännu (vi håller på och äter frukost) och att vi inte är påklädda. Han har minsann sett hela grannfamiljen vara ute i trädgården, påklädda, redan vid åtta-tiden på morgonen.

Barnen sticker upp på övervåningen för att klä på sig. Jag börjar plocka in efter frukosten. S. säger till mig att jag ska gå upp och hjälpa barnen. Jag påpekar att jag ska plocka undan efter frukosten först. Det kan jag göra sedan säger han. Men jag tycker nog att jag ska kunna plocka undan innan jag springer upp till barnen. Mutter, mutter från S. sida. Han vill bestämma exakt vad jag ska göra.

Jag hjälper barnen med kläder, tandborstning, tvättning, kamning osv. Sedan går de ut. S. går och lägger sig igen. Klockan är ca. 10.00.

Jag bakar en sockerkaka att använda som tårtbotten. A. slutade ettan igår, men eftersom jag jobbade och vi hade lite annat för oss på kvällen så firade vi inte igår. Så i helgen tänkte jag bjuda på tårta, jordgubbstårta förstås.

Barnen leker med sina kompisar på gården. Jag förbereder lunchen som vi äter kl. 13.00 - pestokyckling med ris och grönsaker (haricot vertes, sockerärtor, broccoli). S. sover.

Jag röjer efter lunchen och tar sedan med mig barnen, mina två egna samt kompisarna, dvs en treåring, en femåring och två sjuåringar, upp på berget för att orientera.

Naturpasset är Sveaskogs och Svenska Orienteringsförbundets gemensamma friskvårdssatsning och är ett enkelt och roligt sätt att lära sig orientering. Du köper ett "pass" med karta och kontrollkort och ger dig sedan ut i skogen när du vill och med vem du vill. Du "tar" hur många eller få kontroller i taget som du själv vill. Det finns ingen tidtagning. Du visar att du besökt kontrollerna genom att stämpla kontrollkortet vid kontrollerna. När du varit vid alla kontroller skickar du in kontrollkortet till arrangörsklubben. För att läsa mer och finna Naturpassets köpställen, kika in på http://www.naturpasset.se/.

Hur som helst... barnen är jätteduktiga i skogen och vi hittar fem kontroller. Det tar ca 2½ timma. När vi kommer hem har S. åkt till jobbet. Han jobbar 18-03 och kommer efter sitt pass att sova kvar på jobbet och inte komma hem förrän imorgon. Jag åker och handlar lite och sedan åker jag och hämtar pizza som jag lovat barnen. Efter maten går kompisarna hem och A. och E. myser lite med lördagsgodis framför en dvd-film, Bolt. E. somnar och jag bär upp honom till sängen. A. går också upp och lägger sig. Själv är jag också ganska trött och går och lägger mig och läser lite innan jag släcker lampan.

Elle

Ensam

Idag gick min man ut innan jag ens hunnit upp. Jag hörde honom bli sur på barnen och sedan sa han att han skulle gå. Och borta var han när jag kom ner några minuter senare (ca kl 08). Sedan har han varit borta hela dagen. När han kom hem var han sur för att jag inte stekt isterband till honom (!)

Det är visserligen skönt att han håller sig borta men man kan ju undra vad det är för en idiot som bara drar för att slippa sina barn...

Elle (som är supertrött)

Vad är det för far?

Idag slog S. lille E. E. höll på och hoppade i sängen i morses och S. smällde till honom för att få bort honom. Han lyfte inte bort honom eller lyfte honom åt sidan utan gav honom en "örfil" fast i sidan. Jag tog snabbt bort pojken och kramade om honom och blåste, så E. hann egentligen aldrig bli ledsen även om han sa att det gjorde ont.

Vad är det för far som slår sitt barn?

Elle

Varför bryr han sig inte om sina barn?

Idag har både jag och S. varit lediga, som jag skrev om igår. Han slutade jobba kl. 23.00 igår kväll och var hemma ca. 00.30. Hans lediga dag har sett ut så här; sov till kl. 12.00 ca, var uppe i ca 1,5 h och gjorde ingenting, gick sedan och la sig igen. Jag har fixat så A. kommit iväg till skolan, bakat chokladbollar med E., handlat och varit en sväng på stan med E., lagat lunch, hämtat A. på skolan samt förberett middagen. Sedan har jag givetvis gjort en mängd "småsaker" så som diskat, plockat iordning, gjort rent kattlådor m.m. Barnen var iväg en sväng till ett par kompisar som bor ca 150 meter härifrån. Kompisarnas pappa ringde mig och sa att nu är E. på väg hem. Mitt i allt detta skulle jag skjutsa A. till Miniorerna (klockan var då ca 15.15). Eftersom E. inte kom hem gick jag ut för att leta efter honom. Gick sedan hem och bad att S. skulle gå ut för att leta efter vår son medan jag skjutsade A. till Miniorerna. Till svar fick jag en mängd svordomar. Han tyckte jag kunde skjutsa och sen komma hem och leta. Dessutom var jag en förbaskat dålig mamma som inte har koll på mina barn. Detta säger han framför A. Det är väl iofs inte så stor risk att något hänt, utan förmodligen har väl E. gått till någon annan kompis, men det är ändå läge att kolla vart han tagit vägen tycker jag. Samtidigt tycker jag att A. inte ska behöva lida för att brorsan är slarvig med att meddela vart han tar vägen. Eftersom vi är två vuxna hemma kanske det är logiskt att vi tar tag i var sin sak. En skjutsar A. och en letar efter E. Men icke. Jag flänger i alla fall iväg med A. och på vägen ringer jag till en av de kompisar E. skulle kunna gått. Upptaget. Lämnar av A. vid kyrkan (Miniorerna är en "pysselgrupp" som anordnas av svenska kyrkan), kör snabbt som sjutton hem igen. Stegar iväg till kompisen där E. lyckligtvis är. Går hem igen och möts av S. som i godan ro i alla fall lyckats masa sig upp ur sängen. Nu ska han åka iväg ett tag (allt för att slippa vara hemma hos sin familj). Lovar i alla fall att hämta A. när Miniorerna är slut kl. 17.00.

Så vad vill jag säga med detta? Fanskapet ligger hela dagen. När hans son är försvunnen så skiter han i det. Orkar inte masa sig ut för att leta efter honom. Det har ingen betydelse att det är liten risk att han verkligen är försvunnen på riktigt och att något har hänt. Och till råga på allt har han mage att kalla mig dålig mamma. Ungefär tre minuter efter det att E. borde vara hemma började jag leta efter honom. Han är trots allt snart fem år och borde själv kunna gå de 150 metrarna hem. Vi bor trots allt i en småstad och bostadsområdet är bilfritt, fullt med barnfamiljer och han går i princip bara över en lekplats.

I hate him!

Elle

Befrielse...

Idag är en bra dag. S. har jobbat natt och har sovit på jobbet (jobbar ca 8 mil från där vi bor) eftersom han skulle börja jobba igen redan kl. 15.00. Så han kommer inte hem förrän vi sover ikväll. Jag känner mig mycket friare när jag vet att han inte kommer hem. Jag kan ge mina barn vilken mat jag vill, vi kan gå och lägga oss när vi vill och vi kan göra precis vad som faller oss in. Jag och A. har bakat en kaka och sedan fikade jag och barnen. Nu har de bägge gått till några kompisar, men är väl snart på väg hem tror jag. A. ska åka till scouterna om en liten stund.

Morgondagen kommer förmodligen bli ett helvete. Vi är bägge två lediga. Det brukar resultera i bråk och elakheter. Bäst att njuta av friheten så länge den varar...

Kram, Elle

Du kan ingenting!

Idag sa S. till min stora son, A. (7 år) att han inte kunde någonting, och "när ska du lära dig någonting?". Det är ju sådant en far brukar säga till sitt barn... Det tog en bra stund för mig att övertyga A. om att han är jätteduktig på en massa saker. Han slutade gråta, men jag vet ju att inne i honom finns ärren kvar. Sen ringde han till både mormor och farmor för att få bekräftat att han är duktig. Hur kan man leva med att man sårar sitt barn och förstör deras framtid? För det är ju det S. gör. Jag också som stannar kvar och "låter" det ske... Jag måste få styrka någonstans ifrån att ta mig härifrån.

Idag mådde mormor bättre. Hon hade ätit och pratade t.o.m. en hel del när mamma var uppe hos henne.

Kram, Elle

Mormor

Min mormor är nästan 95 år gammal. Hon bor på ett äldreboende sedan några år tillbaka. Jag och min mormor har haft ett speciellt förhållande och stått varandra mycket nära. Idag känner hon inte igen mig. Att se en älskad människa förändras på det här sättet är hjärtskärande.

Min mormor var en stark kvinna. Jag tror att det är från henne jag fått min inneboende styrka, min förmåga att hantera motgångar. Hon fick sitt första barn vid dryga 30 års ålder, en pojke med Downs syndrom. Detta var i mitten av fyrtiotalet, en tid då okunskap och fördomar florerade. Det kan inte ha varit lätt att få ett sjukt barn. Med tiden fick hon ytterligare två barn, min mamma och min morbror. Men den förstfödde pojken kom alltid att ha en speciell plats i hennes hjärta tror jag. Jag hade också en speciell plats i hennes hjärta. Kanske berodde det på omständigheterna runt min födelse. Min mamma var bara 19 år och förlovad med en man som kom att överge henne när jag föddes. De sex första åren av mitt liv bodde vi hos min mormor och morfar. Mormor blev som en extramamma för mig och morfar blev den pappa jag saknade.

När jag var 15 år dog min morfar alldeles för tidigt, bara dryga 70 år gammal. Mormor dog lite hon också. Han var hennes stora kärlek och hon hans.

Igår besökte jag mormor på boendet. Hon hade fått bältros och jag ville se hur hon mådde. Personalen sa att hon hade slutat äta och att hon haft feber. Igår hade hon emellertid ätit både frukost och lunch och hon kändes inte alls varm eller såg febrig ut. Men hon sov och var helt utmattad. Kommer hon att klara den här pärsen eller är det här slutet på hennes långa liv?

Min mormor som varit mitt stora stöd i livet. Hade hon vetat hur jag har det idag hade hon gjort allt för att ta mig från mitt helvete. Hon hade läxat upp S. och helt sonika tagit med sig mig och barnen hem till sig. Hon hade torkat mina tårar och tagit hand om barnen. Hos henne hade jag kunnat känna mig trygg.

Mormor blev sjuk när jag väntade äldste sonen och kunde inte riktigt glädja sig åt sitt barnbarnsbarn. Hade hon varit frisk vet jag att han hade betytt allt för henne. När min andra son föddes hade hon helt förändrats och idag känner hon som sagt var inte längre igen mig. När jag visat henne foto på mig som bebis har hon lett och mumlat något om "den go'a ungen". Jag har då sagt att det är jag, men då tittar hon bara på mig helt oförstående. Det gör ont inom mig att hon inte fått uppleva lyckan av mina barn. Jag vet att hon längtade efter att jag skulle få barn, men som sagt, de kom inte förrän hon inte kunde njuta av dem.

Jag mår så dåligt när jag tänker på hur de sista åren av hennes liv blivit. Hon skulle hatat (ja, vem skulle inte det?) att leva som hon gör om hon vetat om det. Jag försöker minnas henne som hon en gång var och det lyckas ganska bra, men nuet finns där hela tiden i bakhuvudet. Jag kommer ihåg våra cykelturer och hur kul vi brukade ha. Jag kommer ihåg den gången hon sov över hos oss. Då hade hon redan drabbats av sjukdomen och flyttat till boendet, men var ändå hyfsat klar. I alla fall i den bemärkelsen att hon visste vem jag var och att hon kom ihåg våra minnen.

Jag gråter när jag skriver det här. Jag gråter för att jag inte orkar vara den dotterdotter jag borde vara. Jag gråter för att hon aldrig fått lära känna mina barn. Jag gråter för att hon inte kan hjälpa mig längre, inte kan ta bort alla bekymmer. Och jag gråter för att hon kanske inte så länge till kommer att finnas hos mig rent fysiskt. Psykiskt är det flera år sedan hon fanns hos mig. Ändå önskar jag att hon finge dö eftersom det borde vara en befrielse för henne. Jag är sjuksköterska och borde vara van vid döende och borde låta henne släppa taget, men en del av mig vill inte. Det känns som om hon är det enda som finns kvar av mitt gamla lyckliga liv. Tiden innan S.

Mormor, jag älskar dig. Du kommer alltid att vara en del av mig.

Kram, Elle

Jag finns här...

Det var länge sedan jag startade den här bloggen. Mycket har hänt sedan dess, men jag har inte skrivit någonting. När jag startade bloggen var min tanke att skriva av mig, men jag vet inte varför jag inte gjort det. Gudarna ska veta att jag har behov av att lätta mitt hjärta, om så bara för en fiktiv läsare.

Jag ska försöka skriva lite mera här i fortsättningen. Kanske skriver jag inte bara om den psykiska misshandel som jag utsätts för. Men faktum är att den genomsyrar min dag och tar upp hela mitt liv så även om mina inlägg kanske inte alltid direkt kommer att handla om honom och det han gör så kommer det med stor sannolikhet att göra det indirekt.

Jag vill leva lycklig för att jag är jag...

Kram, Elle

Gabriellas sång... min sång?

Det är nu som livet är mitt
jag har fått en stund här på jorden
och min längtan har fört mig hit
det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
min förtröstan långt bortom orden
som har visat en liten bit
av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
all den tid jag har
ska jag leva som jag vill
jag vill känna att jag lever
veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
jag har bara låtit det sova
kanske hade jag inget val
bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig
för att jag är jag
kunna vara stark och fri
se hur natten går mot dag

Jag är här och mitt liv är bara mitt
och den himmel jag trodde fanns
ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

(Text: Py Bäckman)