Min mormor är nästan 95 år gammal. Hon bor på ett äldreboende sedan några år tillbaka. Jag och min mormor har haft ett speciellt förhållande och stått varandra mycket nära. Idag känner hon inte igen mig. Att se en älskad människa förändras på det här sättet är hjärtskärande.
Min mormor var en stark kvinna. Jag tror att det är från henne jag fått min inneboende styrka, min förmåga att hantera motgångar. Hon fick sitt första barn vid dryga 30 års ålder, en pojke med Downs syndrom. Detta var i mitten av fyrtiotalet, en tid då okunskap och fördomar florerade. Det kan inte ha varit lätt att få ett sjukt barn. Med tiden fick hon ytterligare två barn, min mamma och min morbror. Men den förstfödde pojken kom alltid att ha en speciell plats i hennes hjärta tror jag. Jag hade också en speciell plats i hennes hjärta. Kanske berodde det på omständigheterna runt min födelse. Min mamma var bara 19 år och förlovad med en man som kom att överge henne när jag föddes. De sex första åren av mitt liv bodde vi hos min mormor och morfar. Mormor blev som en extramamma för mig och morfar blev den pappa jag saknade.
När jag var 15 år dog min morfar alldeles för tidigt, bara dryga 70 år gammal. Mormor dog lite hon också. Han var hennes stora kärlek och hon hans.
Igår besökte jag mormor på boendet. Hon hade fått bältros och jag ville se hur hon mådde. Personalen sa att hon hade slutat äta och att hon haft feber. Igår hade hon emellertid ätit både frukost och lunch och hon kändes inte alls varm eller såg febrig ut. Men hon sov och var helt utmattad. Kommer hon att klara den här pärsen eller är det här slutet på hennes långa liv?
Min mormor som varit mitt stora stöd i livet. Hade hon vetat hur jag har det idag hade hon gjort allt för att ta mig från mitt helvete. Hon hade läxat upp S. och helt sonika tagit med sig mig och barnen hem till sig. Hon hade torkat mina tårar och tagit hand om barnen. Hos henne hade jag kunnat känna mig trygg.
Mormor blev sjuk när jag väntade äldste sonen och kunde inte riktigt glädja sig åt sitt barnbarnsbarn. Hade hon varit frisk vet jag att han hade betytt allt för henne. När min andra son föddes hade hon helt förändrats och idag känner hon som sagt var inte längre igen mig. När jag visat henne foto på mig som bebis har hon lett och mumlat något om "den go'a ungen". Jag har då sagt att det är jag, men då tittar hon bara på mig helt oförstående. Det gör ont inom mig att hon inte fått uppleva lyckan av mina barn. Jag vet att hon längtade efter att jag skulle få barn, men som sagt, de kom inte förrän hon inte kunde njuta av dem.
Jag mår så dåligt när jag tänker på hur de sista åren av hennes liv blivit. Hon skulle hatat (ja, vem skulle inte det?) att leva som hon gör om hon vetat om det. Jag försöker minnas henne som hon en gång var och det lyckas ganska bra, men nuet finns där hela tiden i bakhuvudet. Jag kommer ihåg våra cykelturer och hur kul vi brukade ha. Jag kommer ihåg den gången hon sov över hos oss. Då hade hon redan drabbats av sjukdomen och flyttat till boendet, men var ändå hyfsat klar. I alla fall i den bemärkelsen att hon visste vem jag var och att hon kom ihåg våra minnen.
Jag gråter när jag skriver det här. Jag gråter för att jag inte orkar vara den dotterdotter jag borde vara. Jag gråter för att hon aldrig fått lära känna mina barn. Jag gråter för att hon inte kan hjälpa mig längre, inte kan ta bort alla bekymmer. Och jag gråter för att hon kanske inte så länge till kommer att finnas hos mig rent fysiskt. Psykiskt är det flera år sedan hon fanns hos mig. Ändå önskar jag att hon finge dö eftersom det borde vara en befrielse för henne. Jag är sjuksköterska och borde vara van vid döende och borde låta henne släppa taget, men en del av mig vill inte. Det känns som om hon är det enda som finns kvar av mitt gamla lyckliga liv. Tiden innan S.
Mormor, jag älskar dig. Du kommer alltid att vara en del av mig.
Kram, Elle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar