Varför bryr han sig inte om sina barn?

Idag har både jag och S. varit lediga, som jag skrev om igår. Han slutade jobba kl. 23.00 igår kväll och var hemma ca. 00.30. Hans lediga dag har sett ut så här; sov till kl. 12.00 ca, var uppe i ca 1,5 h och gjorde ingenting, gick sedan och la sig igen. Jag har fixat så A. kommit iväg till skolan, bakat chokladbollar med E., handlat och varit en sväng på stan med E., lagat lunch, hämtat A. på skolan samt förberett middagen. Sedan har jag givetvis gjort en mängd "småsaker" så som diskat, plockat iordning, gjort rent kattlådor m.m. Barnen var iväg en sväng till ett par kompisar som bor ca 150 meter härifrån. Kompisarnas pappa ringde mig och sa att nu är E. på väg hem. Mitt i allt detta skulle jag skjutsa A. till Miniorerna (klockan var då ca 15.15). Eftersom E. inte kom hem gick jag ut för att leta efter honom. Gick sedan hem och bad att S. skulle gå ut för att leta efter vår son medan jag skjutsade A. till Miniorerna. Till svar fick jag en mängd svordomar. Han tyckte jag kunde skjutsa och sen komma hem och leta. Dessutom var jag en förbaskat dålig mamma som inte har koll på mina barn. Detta säger han framför A. Det är väl iofs inte så stor risk att något hänt, utan förmodligen har väl E. gått till någon annan kompis, men det är ändå läge att kolla vart han tagit vägen tycker jag. Samtidigt tycker jag att A. inte ska behöva lida för att brorsan är slarvig med att meddela vart han tar vägen. Eftersom vi är två vuxna hemma kanske det är logiskt att vi tar tag i var sin sak. En skjutsar A. och en letar efter E. Men icke. Jag flänger i alla fall iväg med A. och på vägen ringer jag till en av de kompisar E. skulle kunna gått. Upptaget. Lämnar av A. vid kyrkan (Miniorerna är en "pysselgrupp" som anordnas av svenska kyrkan), kör snabbt som sjutton hem igen. Stegar iväg till kompisen där E. lyckligtvis är. Går hem igen och möts av S. som i godan ro i alla fall lyckats masa sig upp ur sängen. Nu ska han åka iväg ett tag (allt för att slippa vara hemma hos sin familj). Lovar i alla fall att hämta A. när Miniorerna är slut kl. 17.00.

Så vad vill jag säga med detta? Fanskapet ligger hela dagen. När hans son är försvunnen så skiter han i det. Orkar inte masa sig ut för att leta efter honom. Det har ingen betydelse att det är liten risk att han verkligen är försvunnen på riktigt och att något har hänt. Och till råga på allt har han mage att kalla mig dålig mamma. Ungefär tre minuter efter det att E. borde vara hemma började jag leta efter honom. Han är trots allt snart fem år och borde själv kunna gå de 150 metrarna hem. Vi bor trots allt i en småstad och bostadsområdet är bilfritt, fullt med barnfamiljer och han går i princip bara över en lekplats.

I hate him!

Elle

Befrielse...

Idag är en bra dag. S. har jobbat natt och har sovit på jobbet (jobbar ca 8 mil från där vi bor) eftersom han skulle börja jobba igen redan kl. 15.00. Så han kommer inte hem förrän vi sover ikväll. Jag känner mig mycket friare när jag vet att han inte kommer hem. Jag kan ge mina barn vilken mat jag vill, vi kan gå och lägga oss när vi vill och vi kan göra precis vad som faller oss in. Jag och A. har bakat en kaka och sedan fikade jag och barnen. Nu har de bägge gått till några kompisar, men är väl snart på väg hem tror jag. A. ska åka till scouterna om en liten stund.

Morgondagen kommer förmodligen bli ett helvete. Vi är bägge två lediga. Det brukar resultera i bråk och elakheter. Bäst att njuta av friheten så länge den varar...

Kram, Elle

Du kan ingenting!

Idag sa S. till min stora son, A. (7 år) att han inte kunde någonting, och "när ska du lära dig någonting?". Det är ju sådant en far brukar säga till sitt barn... Det tog en bra stund för mig att övertyga A. om att han är jätteduktig på en massa saker. Han slutade gråta, men jag vet ju att inne i honom finns ärren kvar. Sen ringde han till både mormor och farmor för att få bekräftat att han är duktig. Hur kan man leva med att man sårar sitt barn och förstör deras framtid? För det är ju det S. gör. Jag också som stannar kvar och "låter" det ske... Jag måste få styrka någonstans ifrån att ta mig härifrån.

Idag mådde mormor bättre. Hon hade ätit och pratade t.o.m. en hel del när mamma var uppe hos henne.

Kram, Elle

Mormor

Min mormor är nästan 95 år gammal. Hon bor på ett äldreboende sedan några år tillbaka. Jag och min mormor har haft ett speciellt förhållande och stått varandra mycket nära. Idag känner hon inte igen mig. Att se en älskad människa förändras på det här sättet är hjärtskärande.

Min mormor var en stark kvinna. Jag tror att det är från henne jag fått min inneboende styrka, min förmåga att hantera motgångar. Hon fick sitt första barn vid dryga 30 års ålder, en pojke med Downs syndrom. Detta var i mitten av fyrtiotalet, en tid då okunskap och fördomar florerade. Det kan inte ha varit lätt att få ett sjukt barn. Med tiden fick hon ytterligare två barn, min mamma och min morbror. Men den förstfödde pojken kom alltid att ha en speciell plats i hennes hjärta tror jag. Jag hade också en speciell plats i hennes hjärta. Kanske berodde det på omständigheterna runt min födelse. Min mamma var bara 19 år och förlovad med en man som kom att överge henne när jag föddes. De sex första åren av mitt liv bodde vi hos min mormor och morfar. Mormor blev som en extramamma för mig och morfar blev den pappa jag saknade.

När jag var 15 år dog min morfar alldeles för tidigt, bara dryga 70 år gammal. Mormor dog lite hon också. Han var hennes stora kärlek och hon hans.

Igår besökte jag mormor på boendet. Hon hade fått bältros och jag ville se hur hon mådde. Personalen sa att hon hade slutat äta och att hon haft feber. Igår hade hon emellertid ätit både frukost och lunch och hon kändes inte alls varm eller såg febrig ut. Men hon sov och var helt utmattad. Kommer hon att klara den här pärsen eller är det här slutet på hennes långa liv?

Min mormor som varit mitt stora stöd i livet. Hade hon vetat hur jag har det idag hade hon gjort allt för att ta mig från mitt helvete. Hon hade läxat upp S. och helt sonika tagit med sig mig och barnen hem till sig. Hon hade torkat mina tårar och tagit hand om barnen. Hos henne hade jag kunnat känna mig trygg.

Mormor blev sjuk när jag väntade äldste sonen och kunde inte riktigt glädja sig åt sitt barnbarnsbarn. Hade hon varit frisk vet jag att han hade betytt allt för henne. När min andra son föddes hade hon helt förändrats och idag känner hon som sagt var inte längre igen mig. När jag visat henne foto på mig som bebis har hon lett och mumlat något om "den go'a ungen". Jag har då sagt att det är jag, men då tittar hon bara på mig helt oförstående. Det gör ont inom mig att hon inte fått uppleva lyckan av mina barn. Jag vet att hon längtade efter att jag skulle få barn, men som sagt, de kom inte förrän hon inte kunde njuta av dem.

Jag mår så dåligt när jag tänker på hur de sista åren av hennes liv blivit. Hon skulle hatat (ja, vem skulle inte det?) att leva som hon gör om hon vetat om det. Jag försöker minnas henne som hon en gång var och det lyckas ganska bra, men nuet finns där hela tiden i bakhuvudet. Jag kommer ihåg våra cykelturer och hur kul vi brukade ha. Jag kommer ihåg den gången hon sov över hos oss. Då hade hon redan drabbats av sjukdomen och flyttat till boendet, men var ändå hyfsat klar. I alla fall i den bemärkelsen att hon visste vem jag var och att hon kom ihåg våra minnen.

Jag gråter när jag skriver det här. Jag gråter för att jag inte orkar vara den dotterdotter jag borde vara. Jag gråter för att hon aldrig fått lära känna mina barn. Jag gråter för att hon inte kan hjälpa mig längre, inte kan ta bort alla bekymmer. Och jag gråter för att hon kanske inte så länge till kommer att finnas hos mig rent fysiskt. Psykiskt är det flera år sedan hon fanns hos mig. Ändå önskar jag att hon finge dö eftersom det borde vara en befrielse för henne. Jag är sjuksköterska och borde vara van vid döende och borde låta henne släppa taget, men en del av mig vill inte. Det känns som om hon är det enda som finns kvar av mitt gamla lyckliga liv. Tiden innan S.

Mormor, jag älskar dig. Du kommer alltid att vara en del av mig.

Kram, Elle

Jag finns här...

Det var länge sedan jag startade den här bloggen. Mycket har hänt sedan dess, men jag har inte skrivit någonting. När jag startade bloggen var min tanke att skriva av mig, men jag vet inte varför jag inte gjort det. Gudarna ska veta att jag har behov av att lätta mitt hjärta, om så bara för en fiktiv läsare.

Jag ska försöka skriva lite mera här i fortsättningen. Kanske skriver jag inte bara om den psykiska misshandel som jag utsätts för. Men faktum är att den genomsyrar min dag och tar upp hela mitt liv så även om mina inlägg kanske inte alltid direkt kommer att handla om honom och det han gör så kommer det med stor sannolikhet att göra det indirekt.

Jag vill leva lycklig för att jag är jag...

Kram, Elle

Gabriellas sång... min sång?

Det är nu som livet är mitt
jag har fått en stund här på jorden
och min längtan har fört mig hit
det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
min förtröstan långt bortom orden
som har visat en liten bit
av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
all den tid jag har
ska jag leva som jag vill
jag vill känna att jag lever
veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
jag har bara låtit det sova
kanske hade jag inget val
bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig
för att jag är jag
kunna vara stark och fri
se hur natten går mot dag

Jag är här och mitt liv är bara mitt
och den himmel jag trodde fanns
ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

(Text: Py Bäckman)