Idag sa S. till min stora son, A. (7 år) att han inte kunde någonting, och "när ska du lära dig någonting?". Det är ju sådant en far brukar säga till sitt barn... Det tog en bra stund för mig att övertyga A. om att han är jätteduktig på en massa saker. Han slutade gråta, men jag vet ju att inne i honom finns ärren kvar. Sen ringde han till både mormor och farmor för att få bekräftat att han är duktig. Hur kan man leva med att man sårar sitt barn och förstör deras framtid? För det är ju det S. gör. Jag också som stannar kvar och "låter" det ske... Jag måste få styrka någonstans ifrån att ta mig härifrån.
Idag mådde mormor bättre. Hon hade ätit och pratade t.o.m. en hel del när mamma var uppe hos henne.
Kram, Elle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar