Idag har både jag och S. varit lediga, som jag skrev om igår. Han slutade jobba kl. 23.00 igår kväll och var hemma ca. 00.30. Hans lediga dag har sett ut så här; sov till kl. 12.00 ca, var uppe i ca 1,5 h och gjorde ingenting, gick sedan och la sig igen. Jag har fixat så A. kommit iväg till skolan, bakat chokladbollar med E., handlat och varit en sväng på stan med E., lagat lunch, hämtat A. på skolan samt förberett middagen. Sedan har jag givetvis gjort en mängd "småsaker" så som diskat, plockat iordning, gjort rent kattlådor m.m. Barnen var iväg en sväng till ett par kompisar som bor ca 150 meter härifrån. Kompisarnas pappa ringde mig och sa att nu är E. på väg hem. Mitt i allt detta skulle jag skjutsa A. till Miniorerna (klockan var då ca 15.15). Eftersom E. inte kom hem gick jag ut för att leta efter honom. Gick sedan hem och bad att S. skulle gå ut för att leta efter vår son medan jag skjutsade A. till Miniorerna. Till svar fick jag en mängd svordomar. Han tyckte jag kunde skjutsa och sen komma hem och leta. Dessutom var jag en förbaskat dålig mamma som inte har koll på mina barn. Detta säger han framför A. Det är väl iofs inte så stor risk att något hänt, utan förmodligen har väl E. gått till någon annan kompis, men det är ändå läge att kolla vart han tagit vägen tycker jag. Samtidigt tycker jag att A. inte ska behöva lida för att brorsan är slarvig med att meddela vart han tar vägen. Eftersom vi är två vuxna hemma kanske det är logiskt att vi tar tag i var sin sak. En skjutsar A. och en letar efter E. Men icke. Jag flänger i alla fall iväg med A. och på vägen ringer jag till en av de kompisar E. skulle kunna gått. Upptaget. Lämnar av A. vid kyrkan (Miniorerna är en "pysselgrupp" som anordnas av svenska kyrkan), kör snabbt som sjutton hem igen. Stegar iväg till kompisen där E. lyckligtvis är. Går hem igen och möts av S. som i godan ro i alla fall lyckats masa sig upp ur sängen. Nu ska han åka iväg ett tag (allt för att slippa vara hemma hos sin familj). Lovar i alla fall att hämta A. när Miniorerna är slut kl. 17.00.
Så vad vill jag säga med detta? Fanskapet ligger hela dagen. När hans son är försvunnen så skiter han i det. Orkar inte masa sig ut för att leta efter honom. Det har ingen betydelse att det är liten risk att han verkligen är försvunnen på riktigt och att något har hänt. Och till råga på allt har han mage att kalla mig dålig mamma. Ungefär tre minuter efter det att E. borde vara hemma började jag leta efter honom. Han är trots allt snart fem år och borde själv kunna gå de 150 metrarna hem. Vi bor trots allt i en småstad och bostadsområdet är bilfritt, fullt med barnfamiljer och han går i princip bara över en lekplats.
I hate him!
Elle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar