Mot Dalarna...

Barnen och deras far är kvar hos farmor och farfar. Men nu har S. i alla fall bestämt att de ska åka till Dalarna. De ska emellertid inte åka till kompisen utan istället hyra en stuga. Jag är glad för killarnas skull, nu får de åka skidor och ha lite kul. Till en börja med försökte S. få mig att följa med och då jag vägrade blev han sur. Han försökte då skylla på mig att de inte skulle komma iväg och därmed få barnen att tycka/tro att det var mitt fel. Efter många turer är det nu i alla fall bestämt, S. och farmor åker med barnen till Dalarna. I morgon bitti kommer de hit och packar om och sedan är de borta till torsdag. Kommer givetvis sakna mina små killar, men hoppas att de får roligt. Jag hoppas att han är snäll mot dem och jag hoppas att farmor i annat fall kan ta hand om dem. Nu ska jag städa i lille E:s rum...

Elle

Att leka med sina "nära"...

Jag frågar mig om och om igen hur en människa kan vara så elak, så genomrutten... Att bry sig så lite om vad man gör mot "sina närmaste" att man kan göra och säga vad som helst till dem. Något som S. ofta gör är att han säger till oss, mig eller barnen, att vi/de ska göra något, t.ex. att åka och hälsa på någon eller göra något roligt. Sedan, när det börjar närma sig så velar han bort och fram. Han skyller på att barnen är dumma, att han inte har pengar, att han inte vill längre, att han inte orkar packa eller att jag inte klarar av att packa. När det sedan är dags så kan det sluta med att han åker, men det kan lika gärna sluta med att han inte åker. Och han har ännu en gång lurat barnen som glatt sig och sett fram emot att åka eller göra något roligt. Ett mycket bra exempel är hur han betett sig idag och de senaste dagarna. S. har lovat barnen att de ska åka och hälsa på en av hans vänner som bor i Dalarna, inte alltför långt från Sälen och Idre. Tanken var att de (S. och barnen) först, under helgen, skulle åka till farmor och farfar för att besöka dem men också hämta takboxen som står där. På söndag, alternativt måndag morgon, skulle de komma tillbaka för att sedan åka upp till Dalarna. Där skulle de stanna till torsdag eller fredag. Igår och idag har S. gapat och skällt och sagt att han minsann inte tänker åka till Dalarna. Barnen som har sett fram emot att få åka skidor är förstås jätteledsna. Efter många om och men har de i alla fall kommit iväg till farmor och farfar. Men, jag vet alltså inte när de kommer hem och om de kommer att åka till Dalarna eller inte. Även för mig är det väldigt jobbigt eftersom de enda andningspauser jag har är då S. åker någonstans. Om han då inte säger när han kommer hem så går jag hela tiden på helspänn. Jag kan inte alls slappna av på samma sätt som om jag visste att han kom på onsdag t.ex. Jag vet inte om det är ett medvetet val av honom att på det här sättet hålla oss på halster och leka med våra känslor, men är det så så lyckas han med sina föresatser. Vi blir osäkra, förvirrade och vet inte hur vi ska förhålla oss eller vad vi ska göra. Det här är ett av hans tusen och en sätt att kontrollera oss...

Elle

Fin dag!

Dagen är nästan till ända. Tänkte lägga mig alldeles strax och läsa en bok. Det har varit en bra dag. Som alltid när han inte är hemma. Nu är jag ändå trött, så god natt kära ni... Sov så gott!

Elle

Helgen är räddad! :-)

Han har åkt. Lugnet och friden har infallit sig. Energin är som vanligt som bortblåst, men jag slipper i alla fall att vara på helspänn. Han kan inte komma åt mig eller mina barn nu.

Idag har han skällt på äldsta sonen för att han inte hade bestämt att leka med någon. Han säger till honom att "du har ju inga kompisar". Och det är förstås mitt fel. Jag ska se till att han har någon att leka med. Jag tror att han vill att jag ska tvinga barnen att leka. A. har visst kompisar, men vill ibland bara vara hemma och ta det lugnt. Inga konstigheter med det tycker jag. Men det tycker hans far. Att han lekt med kompisar alla dagar den här veckan räcker tydligen inte. Då får han höra att han inga kompisar har när han inte bestämt med någon idag. Och jag får som sagt var höra att det är mitt fel och att jag "måste fixa det". OM det nu vore så att han inte hade några kompisar, vore det i så fall speciellt snällt skälla på honom (och mig) för det? Nej, givetvis inte. I mia ögon är det psykisk misshandel. Vad det är i hans ögon kan jag inte förstå...

Elle

Fredag - himmel eller helvete

Fredag. För många är fredagen veckans bästa dag. Är man ledig så ligger hela helgen orörd framför en. För mig är fredagen antingen himmel eller helvete. Om S. är ledig under helgen vet jag att det kommer bli ett veritabelt helvete. Från det att han vaknar på morgonen tills dess att han lägger sig (eller kanske snarare jag lägger mig) gapar han på mig och förklarar för mig vilken sopa jag är. Han är inte så fantasifull, han kör med samma gamla skit om och om igen. Jag får veta att jag är fet, en j-a ko, en subba, en dålig mamma, en white-trash-morsa, lat, inte gör något, bara ligger i sängen hela dagarna, inte kan laga mat, inte kan städa, inte kan organisera ett hem, aldrig tvättar kläder, tvättar för mycket kläder, inte stryker kläderna, stryker för mycket, är okvinnlig, dum i huvudet... Ja, listan kan göras otroligt lång. Och han är smart. Han riktar in sig på sådant som han vet betyder något för mig. I grunden är jag en väldigt ordningsam person och därför får jag naurligtvis höra hur stökigt och skitigt jag har det. Vilket alltså inte är sant. Men jag får mig en tankeställare och funderar på om det kanske ändå inte är smutsigt. Det är det han vill antar jag. Så tvivel inom mig att jag inte är bra, att jag är dålig. På vad det nu månde gälla. Jag älskar mina barn och vill dem väl, vilket han vet. Därför rör sig mycket kring barnen, att jag inte tar hand om dem som jag borde. Att jag är en dålig mamma helt enkelt. Sen kan det röra sig om att de fick korv och mos (hemlagat naturligtvis) till middag istället för köttfärslimpa, kokt potatis och brunsås. Eller att jag inte klippt deras naglar. Å andra sidan, OM de hade fått köttfärslimpa så hade det varit fel. Då hade det varit för stabbigt, och "varför kan de inte få korv"... Det går helt enkelt inte att göra rätt i hans ögon. Jag borde inte bry mig. Jag borde lyssna på min inre röst som säger att jag är den bästa för mina barn och att jag gör så gott jag kan. Men när man i många år fått höra hur dålig man är så är det svårt att tro något annat.

Men, tillbaka till fredagen som veckans bästa dag... Om S. är ledig får jag ont i magen redan på fredag förmiddag. Jag vet vad som komma skall. Men, om han jobbar kan det innebära några dagars respit. Ofta när han jobbar helg så jobbar han natt och långa pass. Eftersom han pendlar en bit brukar han då många gånger stanna kvar på arbetet. Den här helgen jobbar han. Han börjar redan kl. 17 ikväll. Jag hoppas, hoppas, hoppas, att han väljer att stanna kvar på jobbet. I så fall innebär det att han inte kommer hem förrän vid midnatt på söndag. Det skulle innebära fredag kväll, hela lördag och hela söndag i frihet. Då kan jag och barnen göra vad vi vill. Allt blir så mycket lugnare och mera harmoniskt när han inte är hemma.

Jag hoppas på en lugn och fin helg. Kanske lite pulka eller slalom (fast det är nog för kallt för slalom) eller bara mysa inne med barnen. Kanske baka lite muffins eller nåt annat gott.

Nu kommer lilleman hem från skolan. Dags att ta hand om honom och hans kompis! :-)

Elle

Ta med dig ett rep och åk till skogen

Imorses fick jag uppmaning av min sambo att ta med mig ett rep och åka till skogen. Ingen skulle ändå sakna mig, inte heller mina barn. Men där har han fel. Jag må ha brister och fel, och kanske kommer jag inte att saknas av många (?), men... mina barn kommer att sakna mig. Jag vet ärligt talat inte om de skulle överleva utan mig. Utan mig skulle hans dåliga sidor, hans mörker, förmodligen ta över deras liv helt och hållet. Och då skulle de också till slut hamna med ett rep ute i skogen... Det är tankarna på vad jag betyder för dem som gör att jag håller mig uppe. Och det är därför jag måste ta mig ur detta helvete. För barnens skull.

När han orerat en stund om att jag borde hänga mig så övergick han istället till att han hoppades att jag skulle få cancer. "Då vill du att vi ska tycka synd om dig va'? Men det tänker vi f-n inte göra!". Nej, kära du, jag vill inte att ni ska tycka synd om mig om jag skulle få cancer. Cancer är en fruktansvärd sjukdom, ett monster, men det vore knappast mig själv jag skulle tänka på om det skulle drabba mig...

Elle