Imorses fick jag uppmaning av min sambo att ta med mig ett rep och åka till skogen. Ingen skulle ändå sakna mig, inte heller mina barn. Men där har han fel. Jag må ha brister och fel, och kanske kommer jag inte att saknas av många (?), men... mina barn kommer att sakna mig. Jag vet ärligt talat inte om de skulle överleva utan mig. Utan mig skulle hans dåliga sidor, hans mörker, förmodligen ta över deras liv helt och hållet. Och då skulle de också till slut hamna med ett rep ute i skogen... Det är tankarna på vad jag betyder för dem som gör att jag håller mig uppe. Och det är därför jag måste ta mig ur detta helvete. För barnens skull.
När han orerat en stund om att jag borde hänga mig så övergick han istället till att han hoppades att jag skulle få cancer. "Då vill du att vi ska tycka synd om dig va'? Men det tänker vi f-n inte göra!". Nej, kära du, jag vill inte att ni ska tycka synd om mig om jag skulle få cancer. Cancer är en fruktansvärd sjukdom, ett monster, men det vore knappast mig själv jag skulle tänka på om det skulle drabba mig...
Elle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar