Han har åkt. Lugnet och friden har infallit sig. Energin är som vanligt som bortblåst, men jag slipper i alla fall att vara på helspänn. Han kan inte komma åt mig eller mina barn nu.
Idag har han skällt på äldsta sonen för att han inte hade bestämt att leka med någon. Han säger till honom att "du har ju inga kompisar". Och det är förstås mitt fel. Jag ska se till att han har någon att leka med. Jag tror att han vill att jag ska tvinga barnen att leka. A. har visst kompisar, men vill ibland bara vara hemma och ta det lugnt. Inga konstigheter med det tycker jag. Men det tycker hans far. Att han lekt med kompisar alla dagar den här veckan räcker tydligen inte. Då får han höra att han inga kompisar har när han inte bestämt med någon idag. Och jag får som sagt var höra att det är mitt fel och att jag "måste fixa det". OM det nu vore så att han inte hade några kompisar, vore det i så fall speciellt snällt skälla på honom (och mig) för det? Nej, givetvis inte. I mia ögon är det psykisk misshandel. Vad det är i hans ögon kan jag inte förstå...
Elle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar